Känn dig kallad till optimismen!

Det känns underligt att säga det, men jag säger det: min tid i Moskva har kommit till sitt definitiva slut! Fem månader blev fyra och en halv och nu är allt packat och klart: finito definitivo. Eftersom jag har blivit så påverkad av Rysslands landshjälte, tätt efter Lenin och Putin – den stora optimisten Pushkin – så kände jag mig kallad att även skriva något snyftigt. Jag kommer definitivt att sakna den överlevnads/uppfinningsrikedomen man drabbas av här. I Moskva har min hjärna jobbat massa! Jag har lärt mig att konstruera diverse kylskåp, tekniken att värma vatten för att duscha, hur man kan bråka sig in på ett museum, vikten av att ha massa stämplar och massa annat. Jag kommer att sakna de vänner som jag fått här och det är en så underlig känsla när man ser att alla åker tillbaka hem och får nya riktningar i sina liv.

Slutligen kommer även lite råd från oraklet i öst: Om du vill uppleva RYSSLAND: åk inte till Moskva. Om du vill åka till Moskva: åk för guds skull inte på vintern, dvs stryk ca åtta månader från kalendern. Till alla andra sanna galningar som kommer på idén åka på utbytesresa helt ensamma, till ett land de aldrig varit i, där de också talar ett språk som man halvt om halvt känner till är mitt råd följande: läs lite Pushkin innan du åker. Men: every new beginning comes from some other beginnings ends, och nu drar jag på semester till en ny värld i form av Filippinerna, och jag lovar att ha nya historier att berätta när jag kommer tillbaka! :)

Love is in the air..

Moskvas klubbliv är kort och gott himmelriket för vissa eller stället där man drabbas av hjärtattack för andra. Man bör med spänning vara förberedd på… Allting! Professionella dansöser i kort kort, med eller utan bh, skyhöga klackskor dansandes på scener, bardiskar eller dansgolv. Missta mig inte! Detta är helt vanliga klubbar i Moskva… Min haka har fallit ner och slagit sig igenom marken så många gånger att den numera är en stammis hemma hos Lucifer i jordens mittpunkt. Är jag euforisk eller pessimistisk? Det är alltid en skör tråd mellan himmel och helvete! ;)

Generellt sätt verkar det även som om kvinnorna äger raggningstekniken i klubbmiljöer, medan männen ”äger” fenomenet på gatan. Låt mig introducera 2009 års raggningsreplik:
Man: Ursäkta, ville bara fråga, liksom, skulle vilja köpa en flaska vodka, men, vet inte riktigt var man kan göra det här omkring. Vet ni kanske?
Jag: Eee.. hehe, nej, jag vet inte. Affären där borta har ju tappat sin licens, så tyvärr, jag vet inte.
Man: Ahh.. Meen… Skulle man kunna få lära känna dig?
Jag: Nej.
Man: Varför inte? Kom igen!
Jag: Nej.
Man: Oookejj... Hej då..

Framtidens Romeo kommer definitivt att komma från Moskva!

Kultur på höga nivåer

Jag gillar skarpt en sak med Moskva. Man vandrar på en slumpmässig gata. Tittar år vänster: Åh, ett museum! Tittar åt höger: Åh, en teater! Man vet inte längre om man ska dansa på skimrande, rosa moln eller fängsla sig själv i ett panikrum över fenomenet. Att finna sig själv sittandes och sura över att man bara har två ben att galoppera med är kanske inte ett så bra sinnestecken?

Efter ett och annat teaterbesök konstaterar jag i alla fall följande: spiderman skulle trivas i Moskva. Gissa varför? Föreställ er en vanlig teaterkväll. Ni sätter er på era stolsnummer, inväntar spektaklets början.. Ljusen släcks, föreställningen börjar… men någonting annat pågår.. Vad är det? Det är… Inploppande människor! Man kan söla i baren, sitta i bilköer och ändå komma in senare i teatersalen och leta efter sina platser med mobiltelefonljuset. ”Vilket stolsnummer sitter du på?” lyder månadens populäraste fråga. Slutsats nummer två: ingenting verkar vara ett hinder för en moskovit. Så vill du vara en hjälte men samtidigt ha ett kärleksliv? Välkommen att trivas i Moskva – möjligheternas stad!

På toppen av MGU

Eftersom min vistelse här börjar sakta men säkert dra sig mot sitt slut (vilket förresten är ofattbart!!) så var jag tvungen att bege mig till ett älskvärt kontor och försöka ordna med att få ett intyg på mina studier. Tidigare hade kvinnan gått med på att skriva ett intyg till mig med information som SU behöver. Nu hade hon tydligen ändrat sig. ”Izabella, författa själv ett intyg, på ryska eller engelska, välj själv, och så skriver vi sedan under”. Farligt, eller ska jag kanske säga underbart – min fantasi rullade ner med Mount-Everest-fart...

Här med intygas att Izabella har studerat rysk konsthistoria på MGU, med hundraprocentigt deltagande och högsta tänkbara betyg. Hon har också engagerat sig på institutionen och drivit verksamheten framåt med sina fantastiska idéer. Det är med sorg hon lämnar vårt universitet, och vi anser att hon ska ha det bästa tänkbara jobb i framtiden!

Ack och snyft! Skriver ni under? ;p

Ett ”nej” är alltid relativt

En vanlig söndag: drog till Pushkinmuseet vilket är ett av Moskvas största museer där även studenter vid ryska universitet har fri entré till en del av samlingen. Trevligt, tänkte jag. Lämnar fram mitt studentkort till tanten i kassan. Hon studerar det noggrant...
Tant: Är ni polska?
Jag: (alltför optimistisk) Ja, hehe, det är jag!
Tant: 150 rubler.
Jag: Vadå 150 rubler!?
Tant: Bara ryska studenter får fri entré till museet.
Jag: (arg) Vadå ryska studenter? Jag är en rysk student, studerar på MGU, ni ser ju det själv på mitt studentkort!
Tant: Ni är invandrare, ni kan inte få fri entré!
Jag: (argare) Hur är det möjligt?! Det här är inte normalt!!
Tant: Okej. 60 rubler.

Lektion nummer 1. Tro aldrig att ingenting är omöjligt i Moskva... Museet var intressant förresten!

En affärsidé

Trött på att bli störd på jobbet? Frågvisa människor, irriterande kollegor, diverse objudna gäster... Det finns en lösning!

Härmed lanserar jag ”Rysslands dörrar”! Mjuk omklädnad så att man inte kan knacka på dem – runda handtag så att man inte kan öppna dem. Ditt kontor kommer aldrig bli sig likt igen!

Dien Pobedy

9 maj = röd dag i form av ”segerdagen” till minne av segern över tyskarna 1945. Och det måste ju krigsveteranerna givetvis fira! Dien Pobedy är Rysslands största helgdag. Lätt. Viktigare än nyår, påsk, pannkaksdagen och kvinnodagen. En stor folkfest helt enkelt med en fet parad genom Moskva. Lenin pins, sovjetsymboler, pansarvagnar, soldater, raketer, flygplan, konserter, fester och fyrverkerier. Woho! Paraden var minst sagt COOL. Men i mitt bakhuvud mindes jag en ”diskussion” vi hade med några ryssar för nån vecka sedan. Snubben sa: ”Jasssåå.. Polen… Det är lustigt att ni är så USA-vänliga när Västeuropa svek er, ni borde ha hållit er till oss.. Hmmhmmheee.. Vi har också massa vapen”... ”Diskussionen” utvecklades till att snubben ylade: ”Nämn ETT krig som Ryssland startat. Va, va, VA?! Vi är missförstådda, vi är FREEDLIGAA”...

Så jag vandrade glatt på Moskvas gator, såg den bullrade paraden och fann mig själv nynnandes på en och annan festlig sång. Tänkte för en stund att det skulle vara intressant att veta vilka stridsmaskiner som inte visas på paraden – men kanske ändå tur att man förblir ovetande...

Så jag fortsätter att nynna på sången. Den lyder: ”En soldat gick på gatan, Lalalaa, åh vilken trevlig dag, Lalalaaa”.

Den stora frågan: Hur är vädret i Moskva?

Voilà! Detta är min allra första syn av rysk mark från flygplanet. Min tanke: OMG. Jag är verkligen på väg till vargavintrarnas land... Napoleon – I feel you!

Men. Efter en viss tid inbillade jag mig att mitt öga blev lurat. Ja, det fanns rätt mycket snö här under vintermånaderna. Speciellt om man tänker på att city var nersnöat även då X antal miljoner bilar värmer upp staden med ton av avgaser. Ja, det var också relativt kallt här ibland. Minus 10 lite då och då. Med andra ord – inte så dödligt hemskt. Napoleon hade det värre.

Det jag istället ville karaktärisera Moskvas väder med kunde sammanfattas med ett ord: slask. Förvisso kan jag nog tillägga några adjektiv. Vidrigt, svart-svart, oceanlikt, skoutrotande slask. Grattis kvicksand! Du har fått en ättling på Moskvas gator!

Solen verkade inte heller vara välkommen på Moskvas himmelterritorium. Kanske hade den inte ett giltigt passerkort för den ryska polisen? Jag skämtar inte att under februari och mars månad kunde jag räkna på mina fingrar hur många gånger jag faktiskt såg den gula bollen genom slummen av gråmoln på himlen. Slasket infekterade både himmel och jord.

Sedan kom även våren till Moskva – trodde jag. Från att fly från isvindar, vingla omkring på isbelagd mark till att leka antilop över slaskoceanerna började solen titta fram och temperaturen stiga. Hoppet steg om en normal vädercivilisation. Men. Igår: 30 grader varmt, utomordentligt kvavt. Idag: 10 grader, isig, hårbortblåsande vind. Vid det här laget kan jag nog bara säga en sak: Napoleon – vi kan nog trots allt förstå varandra!

Tron på den goda människan

Två människor är på väg hem mot universitetsbyggnaden. De är glada för att de har spenderat en trevlig dag. Men nu, klockan 11 på kvällen ska det allt bli trevligt att äntligen få komma hem. De passerar polisen vid ingångarna.
Människa: God dag!
Polis: Visa er väska…

Ja. Vem tusan säger ”God dag” på kvällen? Det måste ju vara en misstänksam varelse!

Skönheten sitter i betraktarens ögon

Som tidigare sagt går jag på lektioner i rysk 1900-tals konst. För en månad sedan gick vi igenom avant-gardets arkitektur. 1920 tal. Typ. Satt och försökte hålla mig fokuserad på en två timmar lång lektion. Läraren visade lite bilder på massa bostadshus byggda under perioden. Han uppmanade oss att titta på de vackra byggena, fasaderna. ”Är det inte vackert?”, sa han. Kortslutning i min hjärna. Bilderna han visar är bilder på grå betonghus med smala, avlånga fönster, långa, ruggiga korridorer, golv och fasader med sönderfallna partier. Vad är det som är vackert? Jag ser ett halvt sönderruttnat kommunistbygge framför mig. Fortsatte att försöka hålla mig fokuserad. Läraren visade en bild på en betong balkong. Beundrade ”den vackra plasticiteten”. Sen när blev ruggig betong vackert? Vad han egentligen menade har jag nog ännu inte klurat ut.

Förra veckan fick jag i alla fall äran att följa med min forntida kurs på en exkursion till Kremlen och titta på en känd 13/1400-tals kyrka. Tillsammans med vår lärare, proffset av alla proffs inom detta område, fick jag gå in bakom den storslagna ikonostasen OCH vandra upp bakom den för att beskåda freskerna närmare. Eftermiddagsljuset föll in genom de smala fönstren och la sig som en guldsvär mot de lysande freskerna och ikonerna i naven. Stod bakom piken av ikonostasen och kikade upp, ner, åt höger och åt vänster på den gudomliga synen. Det var så himla vackert!

Expedition: Bibliotek

Jag och min kompis Kamila kom på en vacker dag att vi borde dra till ett stort bibliotek vid namn Leninbiblioteket. Fixa lånekort så att man kan chilla där och läsa böcker. Känna att hjärnan arbetar. Vi hittade ganska snart kontoret där man ansöker om lånekort. Fyllde i ett papper, blev fotograferade med en webkamera, betalade 20 spänn. Ta-da! Och där var lånekortet. Vi stannade till en stund. Kunde det verkligen vara så enkelt?

Vi gick in i biblioteksbyggnaden. Hängde av oss ytterkläderna i den obligatoriska garderoben. Ställde oss i en ny kö för att träda in i biblioteket.
Anställd kvinna: ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?” Jobbigt läge. Jag har stor väska och en kamera med mig. Hon räcker fram ett avlångt, smalt papper. Vad ska det föreställa? Tänkte att jag kanske måste skriva upp vad jag har med mig eller något.
Jag: ”Eeh, nej, nej. Jag har ingenting.” Tar emot papperet. ”Men… Jag är här första gången, tänkte bara gå in en snabbis och se mig omkring… heeh...”.
Kvinnan glor, rynkar sin panna.
Kvinnan (till Kamila): ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?”
Jaha, tänkte jag. Det var visst bara en hackig cd-skiva.

Vi går vidare in i biblioteket. Finns såklart inga böcker i sikte. Det som istället finns är rader av skåp med smala, långa, utdragbara lådor. Ungefär sådana som finns på apoteket där de förvarar läkemedel. Vi öppnar lådorna. Där finns det massa pappersbitar uppradade med namn på böcker och en hel del siffror. Vissa papperslappar är handskrivna. Jahaja. Välkommen till 1909! Frågade en anställd kvinna hur det hela går till. Alla låntagare är indelade i olika ”lånestationer” av något slag. Vid vår station tog vi små papperslappar där vi skulle fylla i namn på boken, författaren, året, tryckorten och de där siffrorna som man kunde hitta på papperslapparna från lådorna. Vi valde ut två slumpvisa böcker med förhoppningen att genomgå processen och bli erfarna låntagare. Gick tillbaka till vår lånestation och ställde oss i en kö till en kvinna som tittade på ens lånekort, tog emot papperslapparna, skrev någonting på dem, sa en siffra till låntagaren, skrev massa siffror i en bok, la papperslapparna i en organiserad hög. Jag tror att min haka slog sig igenom marken. Nuddade jordens mittpunkt och kom lagom tillbaka till att mina ögon ploppade ur. Vi räckte fram våra papperslappar.
Kvinnan: ”Den här boken ska man beställa genom datorerna”.
(Jesus Kristus vad modernt...) ”För den här boken måste man gå till våning fyra, rum 401,402”.

Vi släpade med oss våra nerfallna hakor och urploppade ögon och begav oss mot de mystiska rummen. Vad hade vi att förlora liksom? Vi gick upp för sicksack trappor, vandrade genom korridorer, svängde till vänster, vände till höger, ännu mer korridorer. Äntligen kom vi fram. Ett antal glasdörrar var uppradade i en korridor. Ingen speciell information vart dessa dörrar leder, eller vad det är för kontor. Bara rumsnumren 401 och 402. Kamila trycker ner handtaget – låst. Har nog en ny erfarenhet att skriva in i CV:et – jag har i princip varit med i en Kafka bok!

Vi fick nog av att ”låna” böcker på Leninbiblioteket, så vi samlade ihop oss och begav oss ner till utgångarna. Då skulle man ge tillbaka den där första lappen man fick av den hackiga cd-skivan. På lappen skulle man skriva sitt lånekortsnummer och så fanns det plats för att skriva vilka böcker man hade lånat, om man nu hade lånat några... Visade min bleka lapp för utgångskvinnan. Hon stämplade på den, och gav den tillbaka till mig. Hann gå två steg.
Vakt: ”Stopp!” Tog lappen ifrån mig och la den i princip bakom kvinnan som hade stämplat på den 5 sekunder tidigare…

Expedition: avslutad. Ännu en meningsfull pappersceremoni! Jag undrar om Ryssland kanske använder Sibirien till att förvara alla papper? Eller…? Vart tar dem annars sedan vägen?! ;)

Två månader avklarade

Det sägs att man kan vänja sig vid allt, och det tror jag att jag nu gjort. Jag är van att varje morgon glädjas men samtidigt frukta en eventuellt skinande sol pga möjligheten att mitt ”kylskåp” förvandlas till en mikrovågsugn. Jag är van att springa från byggnad till byggnad för att hitta en fungerande Internetuppkoppling, och i desperata situationer glädjas av att det bara tar 10 minuter för mail-sidan att laddas. Jag är van att behöva utrota skogar med allt pappersarbete: ”behöver jag verkligen bara gå till tre kontor och få två signaturer och en stämpel?!”

Jag är van att höra ett rytande ”VAD VILL DU?!!??!” när jag knackar på någon dörr, och vidare är ju numera ett ”jag vet inte” en klassiker. Jag är van att vara på min vakt varje gång jag passerar en dörr, speciellt i tunnelbanan eller på väg in till min institution eftersom de flesta inte håller upp dörrar för varandra. Det är liksom rätt så bra att vara förberedd om man inte drömmer om att få lämna sitt ansiktsavtryck på dörren. Jag är van att sällan höra ord som ”hej”, ”tack” och ”var så god” – det är nästan så att man blir chockad när man väl hör dem i exempelvis mattaffären. ”Är det julafton idag eller vad händer med jordelivet?”

Jag är van att skratta åt att folks rumsnycklar kan öppna många olika dörrar: ”klassrumsdörren är låst, men det är lugnt, jag kan öppna den med mina nycklar!”. Jag är van vid att mitt ryska mobilnummer har en egen vilja – ibland går det ringa, ibland inte, ibland kommer sms:en fram och ibland inte. Spänning på hög nivå: You never know! Man är så van att saker inte funkar att man inte ser någon mening med att lägga energi på att få dem fixade. Varför ens försöka ringa till kundtjänst när det angivna numret ändå inte är i bruk?

Jag är van att folk går in i en på gatan utan att bry sig, jag är van att folk krockar och kör in i en med sina matvagnar och matkorgar utan att röra en min. Eller att man bara krockar med sina matkorgar. Kling här och klang där. En ljuvlig symfoni som ingen lägger märke till. Ryssland är onekligen ett underligt land.

Men plötsligt händer det...... Kyld yoghurt och creme bonjour-ost är så himla gott! ;D

Rysk statussallad

Tro inte att ni sitter säkra om ni beställer en caesarsallad på rysk mark. Jag trodde att säga att man vill ha en caesarsallad med kyckling är som att fråga efter en cheeseburgare med ost. Ding dong liksom. Tydligen är det inte så självklart här – en caesarsallad kan ha olika skepnader. Här om veckan fick jag en med grillade räkor, sallad, dressing, krutonger och parmesanost. Öhh? Vad var det som gick fel här egentligen?

Efter åtskilliga konspirationstankar har jag ett förslag till en förklaring.. Kanske har ryssar övertolkat det här med ”caesar” i sammanhanget. Tsar är ju det ryska ordet för Ceasar och tja, behöver nog inte ge en bakgrundsinformation till innebörden av det ordet. Hursomhelst verkar en del av den ryska kulturen handla om pengar, hävda sig, visa att man är någon genom exempelvis ”rik” klädsel. Denna hävdelse är nog speciellt stark efter kommunismens fall då man nu kan utforska innebörden av materialism. Det verkar som om man vill återuppleva tsarernas rikedomar i sitt huvud. I samma veva har man kanske bland annat kommit på den oaptitliga idén att käka caesarsallad med räkor. Varför? Räkor = exklusivt, vilket leder till att du = ceasarcool.

Ni anar inte vilka absurditeter man kan hitta på mathyllorna här. Det senaste: chips med röd kaviarsmak. Eller varför inte ”klassikern” med krabbsmak!? Hoho! Känner hur lyxbarometern stiger: ett litet smakprov av den exklusiva, ryska illusionen!

Plugg? Plugg! Och plugg…

För att få reda på vilka ”kurser” som ges på min historiska institution var ännu ett projekt. Som vanligt visste ingen ingenting.

Ansvarig professor: Man kan studera allt möjligt här.
Jag: Jaha, men vad finns det för specifika kurser?
Ansvarig professor: Alla möjliga.
Jag: Okej, men vilka exakt?
Ansvarig professor: Inte vet jag!

Tillslut lyckades jag få tag på scheman och hjälpsamma, trevliga människor. För närvarande går jag på lektioner i rysk forntida konst (900-1200-tal), rysk 1700-tals konst, rysk 1900-tals konst och konsthantverk. Jag har även ryska språklektioner på en annan institution.

Lektionerna: är på ryska, är med vanliga ryska studenter, pågår minst 1½ timme utan rast. Ni kan ju tänka er vilken hjärn- och stjärtmos man kan drabbas av… Hursomhelst skulle man även kunna tro att undervisningen här är sträng och läskig. Snälla pojkar och flickor som sitter rakryggade och antecknar. En arg, skäggig professor med en vit pekpinne i handen som rycker bort glasögonen i en förbannad gest så fort någon gör något opassande i klassrummet.. Glöm denna föreställning. Ryska studenter droppar in hur som helst, ibland 1 timme försenade. Många ställer inte in ljudlös på sina mobiler, tvekar inte att svara om det ringer under lektionstid. Ibland sover de under hela lektionstiden, skickar sms, mumsar på bakelser, spelar dataspel eller pratar med varandra. De skäms aldrig verkar det som. Och lärarna verkar inte heller se detta som något underligt.

Kurslitteraturen är minst sagt…. Innehållsrik.. I alla fall litteraturlistan. Den forntida kursen är en kurs på förhoppningsvis minst 7.5 högskolepoäng och har kurslitteratur på 5 sidor. 125 böcker sammanlagt. Var det någon som klagade på mängden av svenska kursböcker? Jag lovar att fira storslaget när jag bara har 124 böcker kvar att läsa från denna lista… Än så länge tröstar jag i alla fall mig med att min lärare sa att ingen normal människa hinner läsa alla böcker på en termin. Jag får alltså räknas som normal i sammanhanget (tack). Dessutom slipper jag nog idétorka för bokslukeri inom de närmsta 15 åren!

”Ge blommor till kvinnor!”

Om du är kvinna och gillar blommor kan du explodera av lycka i denna blomstad. Amsterdam må ha massa vackra, planterade tulpaner. Moskva har grandiosa, ge bort bara blommor i hundratals, i alla fall under perioden kring den 8:de mars. Internationella kvinnodagen är nämligen en röd dag i Ryssland. Här finns det inga demonstrationer i sikte inte. Helgdagen är en relativt stor grej här – blomsterhandeln har nog sin guldålder. Massförsäljningen av blommor började redan i fredags. Gatorna flockades av massa stånd där man kunde köpa allt från rosor till mimosor, människor funderade eftertänksamt över blommornas lysande färger, eller haffade snabbt till sig en megabukett och rusade vidare. Man såg blommor hela tiden. Du vandrade på stan och var tredje människa du såg höll i en enorm blombukett eller en stor, vacker ros. Om det var en kvinna så kunde man till och med se ett leende på hennes ansikte (observera att detta i vanliga fall är en relativ ovanlighet i Moskva). Eftersom kvinnodagen inföll på en söndag i år så förvandlades även måndag en ledig dag. Detta för att man verkligen skulle känna att det var en helgdag…

Nu är internationella kvinnodagens blomkonsumtion slut för i år, men deppa inte för det! I Moskvas tunnelbana finns det reklam eller affischer som hänger året om och som uppmanar till vidare blomkonsumtion. En perfekt lathund för stressade, förvirrade män som jäktar hem från jobbet. Glömmer bort det där med ”romantik”. De trängs i tunnelbanans långa rulltrappsköer, tittar slumpvis upp på en färgglad affisch och läser: ”ge blommor till kvinnor”. AHA!

Aldrig har en affisch varit mer hjälpsam för en lyckad kärlekshistoria!

Mitt rum

Jag bor i ett studentrum i den stora huvudbyggnaden av Lomonosov Moscow State University. Sektor V, våning 7, rum 721 om det är någon som skulle gå förbi där andligt. Rummet skulle kunna beskrivas som en håla. Men det känns nästan hemtrevligt här nu. En areal på 9 kvadratmeter. Har filosoferat över om golvet är Sovjetunionens svar på parkettgolv – rektangulära, lite halvruttna ihopsatta klossar som påminner om oanvändbara träbitar som man lekte med på träslöjden i grundskolan. Gula tapeter, inget större fel på dem faktiskt. Något enstaka hål på gardinerna vilket är synd eftersom de är av sliskigt material (med en eventuell ambition att fungera som ett halvlyxigt inslag). Skrivbord, skåp, garderob och stol – vad mer kan man säga? En väldigt smal säng med en bokstavligen sönderlegad madrass. Har dock omkonstruerat madrassen med diverse filtar. Toalett, badrum och hall delar jag med en annan student – Alexandra från Tyskland som är väldigt trevlig. Våra toalettutrymmen är mycket fräscha måste jag säga. Grand Hotel-toa-klass i jämförelse med andra toaletter som finns här. Men det är allt pga Alexs förtjänst. Hon har bott här sedan september och har sedan dess hunnit måla väggarna i badrummet och utfört många kemiska operationer för toalettens skönhet. Tacka gudarna och molekylerna för det.

.

Det så kallade köket delar man med alla i korridoren. Bekvämt nog ligger det tvärs över mitt rum. Förvisso är det väldigt lyhört här. Jag hör med andra ord en del kastrulljud. Men och andra sidan hör jag även när mina grannar får sms… Köket består i alla fall av två gasspisar, en diskho, ett bord och två fönster. That’s it. Det finns inget kylskåp eller andra elektroniska nymodigheter. Inga köksredskap. Har funnit en temporär lösning på det första problemet. Fönstret i mitt rum har två fönster som man kan öppna och mellan dem finns ett 10 cm utrymme där man kan lägga saker. Nu när det är lite kallt ute blir temperaturen i fönsterglöggen, aka mitt kylskåp, väldigt perfekt. Det lustiga med denna uppfinning är att när jag berättade detta för mamma sa hon att under kommunismen i Polen då vår familj bodde i deras första efterkrigslägenhet hade de inte heller kylskåp i början. Då använde de även fönsterglöggarna som kylförvaringsutrymmen. Mamma skämtade att ”historien upprepar sig”...... Hade jag ett förutbestämt kylskåpsöde?

Jag har även fått tag på en vattenkokare och en läslampa. Min granne hittade två vattenkokare i sitt rum så jag fick tillåtelse att sno vidare den ena. På tal om att sno och kriminella verksamheter så har jag snott besick från *piiip* för att tillfredställa behovet av att exempelvis käka yoghurt med sked. Funderar över vilka mer saker jag kan lyckas knycka med mig därifrån (detta är även en vanlig aktivitet bland i alla fall utbytesstudenter här).

Vidare finns det ingen direkt Internettillgång på mitt rum, men det finns en Internetkabel ihopvirad runt elementet. Tog några dagar innan jag fick reda på hur man kan få Internet till sitt rum. Det verkar gå till som följande: man ringer en snubbe som vet hur man installerar ett program från en professionell hackerfirma. Till dem pröjsar man sedan en viss summa för att dem ska hacka in sig i något system och leverera Internet till vald hastighet till ditt rum. Denna verksamhet är så organiserad så att man kan betala detta ”företag” via vanliga, speciella betalningsautomater som finns på universitetet. Om man däremot inte känner för att vara en del av detta system, eller tycker att priserna är för höga, har man tre andra alternativ för att få Internet till sin dator.

.

1. Köksfönstret. Om man öppnar det ena fönsterpartiet i köket och ställer sin dator på fönsterbrädan kan man snappa upp ett trådlöst Internet. Förhinder nummer ett är dock att signalen ofta inte är så bra och att det kan vara lite kallt att sitta i en fönsteröppning en kylig vinterdag.

2. Vestibulen. I alla fall vid en av flertalet ingångar till denna byggnad kan man tillåta sig att sätta sig på trappsteget med sin laptop och nalla en ok signal från detta osäkrade nätverk. Förhinder nummer ett är här att det inte finns någon möjlighet att ha sin data uppkopplad till någon strömkälla. Man får alltså vara lyckligt Internetlottad till och med att ens batteri dör ut.

3. Caféet under vestibulen. Mysigt ställe där det finns två bord/ två platser som ger en garanterad tillgång till strömkälla för ens laptops långvariga överlevnad. Där får man utan svårigheter en bra uppkoppling och mottagning till priset av att köpa något i caféet. Förhinder nummer ett är att de spelar galet hög musik så man får höga poäng i att återupphålla en bra hörsel om man vill Skypa med nära och kära. Eller så låter det som man är ”cool” och ringer från fetaste festen. Woho…

Nedan följer några bilder för att stilla er vilda fantasi…

Rummet
Mitt kylskåp

Utsikten från mitt rum. Observera det dåvarande fina vädret och sladdarna som hänger utanför fönstret. Min rumskamrat har åtta stycken som dinglar utanför hennes fönster, antar att jag hade en viss "tur" med mitt..

Utsikten från toasisten

Dataplats nr 1. Med endast ett fönster öppet = varmare. Woho!

Konsten att vara trevlig

Den första perioden av min pappersvistelse här var tydligen mer problematisk än vad jag trodde från början. Saker och ting verkar dock lösa sig nu när rätt papper börjar falla in på rätt kontor och en själv börjar fatta hur de olika systemen egentligen fungerar här. Just nu känns det som att alla problem här är väldigt skrattretande istället för mordbenägna. Vissa ryska människor har en tendens att vara mycket otrevliga. De gillar även att skrika på andra människor. Om man inte förstår något och någon behöver upprepa någon information resulterar detta oftast i grym upprördhet. Eller om man måste lyfta pekfingret en extra gång. För att inte tala om då man frågar om exempelvis vägbeskrivning till fel person. Exempel ett. Skulle köpa tunnelbanebiljetter. Kassörskan: blodsprängda ögon eftersom jag inte hittade min plånbok i väskan inom tidsramen av 5 sekunder. Som om det inte fanns andra saker att bli upprörd över. Angenämt nog har jag även tendensen att dra till mig folk som känner för att gorma åt mig. Exempel 2. Jag och några nyvunna kamrater vandrade i stan. Plötsligt stormar en tant fram till mig och börjar vråla med en kraft på 50 000 utropstecken. Hennes problem? Hon ville väl säga/fråga någonting. ”Råkade” dock komma ut i ett turbulent skrik. Vi garvade och gick vidare. Klyschan kring den östeuropeiska bitterheten känns ibland mycket relevant.

Pappersarbetenas och sakerhetens land

Flygresan gick relativt bra. Flygvardinnorna trodde att jag var rysk. Kande mig cool. Jag blev daremot forstenad av olika anledningar nar jag anlande pa rysk mark, sa att traffa tjejen som vantade pa mig med skylten blev lite stelt och konstigt. Vi akte till universitetet i en lustig minibuss. Jag blev glatt overraskad att det finns varre bilvagar an i Polen. Pa smavagarna fick chaffisen aka slalom for att inte hamna i en varggrop. Haha! Det var iaf kul att sitta och beskada utsikterna fran bussen i ca en o en halv timme.

Nar vi kom fram borjade det "roliga". Forst gick vi till en kvinna som gav mig en nyckel till mitt rum och stamplade pa nagot papper. Sedan begav vi oss till ett annat rum dar jag fick debutera med att skriva pa krilliska i sjalvaste Ryssland. Jag skulle fylla i pa ett papper vad jag heter, min nationalitet, civilstatus osv. Efter det gav denna kvinna mig nya papper: en remiss till nat annat stalle som jag ska ga till om en vecka for vidare skriverier, ett litet temporart passerkort och ett annat papper som jag sedan gav till administrationskvinnan vid min "korridor".

Nasta dag begav jag mig till min institution dar en mycket trevlig kvinna registrerade mig i landet, gav mig nya papper och kopior pa mitt pass och visum. Hon forklarade for mig att jag aven maste bege mig till en annan byggnad for att fa en sk. studentbiljett och sedan atervanda till henne sa att hon kan ge mig ett studentkort. Det visade sig senare att det inte gick att fa en studentbiljett, sa nu ska hon jaga nan manniska som ska skriva pa nagot for att hennes kollega ska kunna skriva pa nagot sa att hon sedan ska kunna utfora ett studentleg till mig. Eller sa ska jag forsoka ga till ett annat stalle och forsoka fa en studentbiljett.. Jag undrar nar eller om mina pappershistorier kommer att sluta.

Jag vill dock fa alla mina papper ordnade sa snart som mojligt. for att man ska kunna ga in i universitetsbyggnader utan problem maste man uppvisa giltiga papper/kort/legitimation for polisen eller vakterna som star vid varje ingang. det ar ganska laskigt. Poliser finns forovrigt overallt. Dem star och vaktar pa allmanna platser sasom internetcafen. Pa storre gator star dem i sma vakthyttar och glor. I mitten av min korridor sitter det en. En gang sov den med bada handerna pa sitt bord. Det sag valdigt lustigt ut.

Hela polisgrejen ar numera for mig en daglig process. For att ga in i huvudbyggnaden av universitetet (dar jag bor) passerar man forst polisvakter vid ingangen, gar igenom en metalldetektor och visar sitt kort. For att sedan ga vidare in i de olika sektionerna dar studentlagenheterna finns maste man passera ytterligare polisvakter och visa upp sitt kort och eventuellt pass beroende pa hur noga de ar. Sedan moter man som sagt vakten i korridoren, fast for denna behover man inte visa nagonting. Soker du jobb kan du ju alltsa forsoka bli polis i Ryssland.

En hund hoppade pa mig i forrgar. Jag virrade omkring runt universitetet for att hitta studentbiljettbyggnaden nar den borjade folja efter mig och hoppade pa mig bakifran. Sedan foljde den efter mig lite till, tills jag mer eller mindre tog skydd i en annan byggnad. Hunden var valdigt fin faktiskt, men troligtvis ocksa valdigt hungrig. Kanske ar han lika vilse som jag ar har nu.

Nedräkningen börjar

På tisdag 10.05 smäller det. Antingen för att planet exploderar eller för att jag på riktigt inser att jag ensam lyfter mot Ryssland och Moskva.. Jag har fortfarande inte fått speciellt mycket formell information angående denna vistelse, dvs exakt vad jag ska plugga, var jag ska bo osv. Men det kanske är en del av "spänningen"?

Någon människa från den historiska institutionen ska i alla fall möta upp mig på flygplatsen med en "MGU" skylt (övers. Moscow State University). Istället för att räkna får ska jag hädanefter föreställa mig diverse skinande MGU-skyltar i en vimmlig flygplats. Woho!

Stay tuned kamrater..