Två människor är på väg hem mot universitetsbyggnaden. De är glada för att de har spenderat en trevlig dag. Men nu, klockan 11 på kvällen ska det allt bli trevligt att äntligen få komma hem. De passerar polisen vid ingångarna.
Människa: God dag!
Polis: Visa er väska…
Ja. Vem tusan säger ”God dag” på kvällen? Det måste ju vara en misstänksam varelse!
torsdag 30 april 2009
tisdag 28 april 2009
Skönheten sitter i betraktarens ögon
Som tidigare sagt går jag på lektioner i rysk 1900-tals konst. För en månad sedan gick vi igenom avant-gardets arkitektur. 1920 tal. Typ. Satt och försökte hålla mig fokuserad på en två timmar lång lektion. Läraren visade lite bilder på massa bostadshus byggda under perioden. Han uppmanade oss att titta på de vackra byggena, fasaderna. ”Är det inte vackert?”, sa han. Kortslutning i min hjärna. Bilderna han visar är bilder på grå betonghus med smala, avlånga fönster, långa, ruggiga korridorer, golv och fasader med sönderfallna partier. Vad är det som är vackert? Jag ser ett halvt sönderruttnat kommunistbygge framför mig. Fortsatte att försöka hålla mig fokuserad. Läraren visade en bild på en betong balkong. Beundrade ”den vackra plasticiteten”. Sen när blev ruggig betong vackert? Vad han egentligen menade har jag nog ännu inte klurat ut.
Förra veckan fick jag i alla fall äran att följa med min forntida kurs på en exkursion till Kremlen och titta på en känd 13/1400-tals kyrka. Tillsammans med vår lärare, proffset av alla proffs inom detta område, fick jag gå in bakom den storslagna ikonostasen OCH vandra upp bakom den för att beskåda freskerna närmare. Eftermiddagsljuset föll in genom de smala fönstren och la sig som en guldsvär mot de lysande freskerna och ikonerna i naven. Stod bakom piken av ikonostasen och kikade upp, ner, åt höger och åt vänster på den gudomliga synen. Det var så himla vackert!
Förra veckan fick jag i alla fall äran att följa med min forntida kurs på en exkursion till Kremlen och titta på en känd 13/1400-tals kyrka. Tillsammans med vår lärare, proffset av alla proffs inom detta område, fick jag gå in bakom den storslagna ikonostasen OCH vandra upp bakom den för att beskåda freskerna närmare. Eftermiddagsljuset föll in genom de smala fönstren och la sig som en guldsvär mot de lysande freskerna och ikonerna i naven. Stod bakom piken av ikonostasen och kikade upp, ner, åt höger och åt vänster på den gudomliga synen. Det var så himla vackert!
torsdag 16 april 2009
Expedition: Bibliotek
Jag och min kompis Kamila kom på en vacker dag att vi borde dra till ett stort bibliotek vid namn Leninbiblioteket. Fixa lånekort så att man kan chilla där och läsa böcker. Känna att hjärnan arbetar. Vi hittade ganska snart kontoret där man ansöker om lånekort. Fyllde i ett papper, blev fotograferade med en webkamera, betalade 20 spänn. Ta-da! Och där var lånekortet. Vi stannade till en stund. Kunde det verkligen vara så enkelt?
Vi gick in i biblioteksbyggnaden. Hängde av oss ytterkläderna i den obligatoriska garderoben. Ställde oss i en ny kö för att träda in i biblioteket.
Anställd kvinna: ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?” Jobbigt läge. Jag har stor väska och en kamera med mig. Hon räcker fram ett avlångt, smalt papper. Vad ska det föreställa? Tänkte att jag kanske måste skriva upp vad jag har med mig eller något.
Jag: ”Eeh, nej, nej. Jag har ingenting.” Tar emot papperet. ”Men… Jag är här första gången, tänkte bara gå in en snabbis och se mig omkring… heeh...”.
Kvinnan glor, rynkar sin panna.
Kvinnan (till Kamila): ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?”
Jaha, tänkte jag. Det var visst bara en hackig cd-skiva.
Vi går vidare in i biblioteket. Finns såklart inga böcker i sikte. Det som istället finns är rader av skåp med smala, långa, utdragbara lådor. Ungefär sådana som finns på apoteket där de förvarar läkemedel. Vi öppnar lådorna. Där finns det massa pappersbitar uppradade med namn på böcker och en hel del siffror. Vissa papperslappar är handskrivna. Jahaja. Välkommen till 1909! Frågade en anställd kvinna hur det hela går till. Alla låntagare är indelade i olika ”lånestationer” av något slag. Vid vår station tog vi små papperslappar där vi skulle fylla i namn på boken, författaren, året, tryckorten och de där siffrorna som man kunde hitta på papperslapparna från lådorna. Vi valde ut två slumpvisa böcker med förhoppningen att genomgå processen och bli erfarna låntagare. Gick tillbaka till vår lånestation och ställde oss i en kö till en kvinna som tittade på ens lånekort, tog emot papperslapparna, skrev någonting på dem, sa en siffra till låntagaren, skrev massa siffror i en bok, la papperslapparna i en organiserad hög. Jag tror att min haka slog sig igenom marken. Nuddade jordens mittpunkt och kom lagom tillbaka till att mina ögon ploppade ur. Vi räckte fram våra papperslappar.
Kvinnan: ”Den här boken ska man beställa genom datorerna”.
(Jesus Kristus vad modernt...) ”För den här boken måste man gå till våning fyra, rum 401,402”.
Vi släpade med oss våra nerfallna hakor och urploppade ögon och begav oss mot de mystiska rummen. Vad hade vi att förlora liksom? Vi gick upp för sicksack trappor, vandrade genom korridorer, svängde till vänster, vände till höger, ännu mer korridorer. Äntligen kom vi fram. Ett antal glasdörrar var uppradade i en korridor. Ingen speciell information vart dessa dörrar leder, eller vad det är för kontor. Bara rumsnumren 401 och 402. Kamila trycker ner handtaget – låst. Har nog en ny erfarenhet att skriva in i CV:et – jag har i princip varit med i en Kafka bok!
Vi fick nog av att ”låna” böcker på Leninbiblioteket, så vi samlade ihop oss och begav oss ner till utgångarna. Då skulle man ge tillbaka den där första lappen man fick av den hackiga cd-skivan. På lappen skulle man skriva sitt lånekortsnummer och så fanns det plats för att skriva vilka böcker man hade lånat, om man nu hade lånat några... Visade min bleka lapp för utgångskvinnan. Hon stämplade på den, och gav den tillbaka till mig. Hann gå två steg.
Vakt: ”Stopp!” Tog lappen ifrån mig och la den i princip bakom kvinnan som hade stämplat på den 5 sekunder tidigare…
Expedition: avslutad. Ännu en meningsfull pappersceremoni! Jag undrar om Ryssland kanske använder Sibirien till att förvara alla papper? Eller…? Vart tar dem annars sedan vägen?! ;)
Vi gick in i biblioteksbyggnaden. Hängde av oss ytterkläderna i den obligatoriska garderoben. Ställde oss i en ny kö för att träda in i biblioteket.
Anställd kvinna: ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?” Jobbigt läge. Jag har stor väska och en kamera med mig. Hon räcker fram ett avlångt, smalt papper. Vad ska det föreställa? Tänkte att jag kanske måste skriva upp vad jag har med mig eller något.
Jag: ”Eeh, nej, nej. Jag har ingenting.” Tar emot papperet. ”Men… Jag är här första gången, tänkte bara gå in en snabbis och se mig omkring… heeh...”.
Kvinnan glor, rynkar sin panna.
Kvinnan (till Kamila): ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?”
Jaha, tänkte jag. Det var visst bara en hackig cd-skiva.
Vi går vidare in i biblioteket. Finns såklart inga böcker i sikte. Det som istället finns är rader av skåp med smala, långa, utdragbara lådor. Ungefär sådana som finns på apoteket där de förvarar läkemedel. Vi öppnar lådorna. Där finns det massa pappersbitar uppradade med namn på böcker och en hel del siffror. Vissa papperslappar är handskrivna. Jahaja. Välkommen till 1909! Frågade en anställd kvinna hur det hela går till. Alla låntagare är indelade i olika ”lånestationer” av något slag. Vid vår station tog vi små papperslappar där vi skulle fylla i namn på boken, författaren, året, tryckorten och de där siffrorna som man kunde hitta på papperslapparna från lådorna. Vi valde ut två slumpvisa böcker med förhoppningen att genomgå processen och bli erfarna låntagare. Gick tillbaka till vår lånestation och ställde oss i en kö till en kvinna som tittade på ens lånekort, tog emot papperslapparna, skrev någonting på dem, sa en siffra till låntagaren, skrev massa siffror i en bok, la papperslapparna i en organiserad hög. Jag tror att min haka slog sig igenom marken. Nuddade jordens mittpunkt och kom lagom tillbaka till att mina ögon ploppade ur. Vi räckte fram våra papperslappar.
Kvinnan: ”Den här boken ska man beställa genom datorerna”.
(Jesus Kristus vad modernt...) ”För den här boken måste man gå till våning fyra, rum 401,402”.
Vi släpade med oss våra nerfallna hakor och urploppade ögon och begav oss mot de mystiska rummen. Vad hade vi att förlora liksom? Vi gick upp för sicksack trappor, vandrade genom korridorer, svängde till vänster, vände till höger, ännu mer korridorer. Äntligen kom vi fram. Ett antal glasdörrar var uppradade i en korridor. Ingen speciell information vart dessa dörrar leder, eller vad det är för kontor. Bara rumsnumren 401 och 402. Kamila trycker ner handtaget – låst. Har nog en ny erfarenhet att skriva in i CV:et – jag har i princip varit med i en Kafka bok!
Vi fick nog av att ”låna” böcker på Leninbiblioteket, så vi samlade ihop oss och begav oss ner till utgångarna. Då skulle man ge tillbaka den där första lappen man fick av den hackiga cd-skivan. På lappen skulle man skriva sitt lånekortsnummer och så fanns det plats för att skriva vilka böcker man hade lånat, om man nu hade lånat några... Visade min bleka lapp för utgångskvinnan. Hon stämplade på den, och gav den tillbaka till mig. Hann gå två steg.
Vakt: ”Stopp!” Tog lappen ifrån mig och la den i princip bakom kvinnan som hade stämplat på den 5 sekunder tidigare…
Expedition: avslutad. Ännu en meningsfull pappersceremoni! Jag undrar om Ryssland kanske använder Sibirien till att förvara alla papper? Eller…? Vart tar dem annars sedan vägen?! ;)
måndag 6 april 2009
Två månader avklarade
Det sägs att man kan vänja sig vid allt, och det tror jag att jag nu gjort. Jag är van att varje morgon glädjas men samtidigt frukta en eventuellt skinande sol pga möjligheten att mitt ”kylskåp” förvandlas till en mikrovågsugn. Jag är van att springa från byggnad till byggnad för att hitta en fungerande Internetuppkoppling, och i desperata situationer glädjas av att det bara tar 10 minuter för mail-sidan att laddas. Jag är van att behöva utrota skogar med allt pappersarbete: ”behöver jag verkligen bara gå till tre kontor och få två signaturer och en stämpel?!”
Jag är van att höra ett rytande ”VAD VILL DU?!!??!” när jag knackar på någon dörr, och vidare är ju numera ett ”jag vet inte” en klassiker. Jag är van att vara på min vakt varje gång jag passerar en dörr, speciellt i tunnelbanan eller på väg in till min institution eftersom de flesta inte håller upp dörrar för varandra. Det är liksom rätt så bra att vara förberedd om man inte drömmer om att få lämna sitt ansiktsavtryck på dörren. Jag är van att sällan höra ord som ”hej”, ”tack” och ”var så god” – det är nästan så att man blir chockad när man väl hör dem i exempelvis mattaffären. ”Är det julafton idag eller vad händer med jordelivet?”
Jag är van att skratta åt att folks rumsnycklar kan öppna många olika dörrar: ”klassrumsdörren är låst, men det är lugnt, jag kan öppna den med mina nycklar!”. Jag är van vid att mitt ryska mobilnummer har en egen vilja – ibland går det ringa, ibland inte, ibland kommer sms:en fram och ibland inte. Spänning på hög nivå: You never know! Man är så van att saker inte funkar att man inte ser någon mening med att lägga energi på att få dem fixade. Varför ens försöka ringa till kundtjänst när det angivna numret ändå inte är i bruk?
Jag är van att folk går in i en på gatan utan att bry sig, jag är van att folk krockar och kör in i en med sina matvagnar och matkorgar utan att röra en min. Eller att man bara krockar med sina matkorgar. Kling här och klang där. En ljuvlig symfoni som ingen lägger märke till. Ryssland är onekligen ett underligt land.
Men plötsligt händer det...... Kyld yoghurt och creme bonjour-ost är så himla gott! ;D
Jag är van att höra ett rytande ”VAD VILL DU?!!??!” när jag knackar på någon dörr, och vidare är ju numera ett ”jag vet inte” en klassiker. Jag är van att vara på min vakt varje gång jag passerar en dörr, speciellt i tunnelbanan eller på väg in till min institution eftersom de flesta inte håller upp dörrar för varandra. Det är liksom rätt så bra att vara förberedd om man inte drömmer om att få lämna sitt ansiktsavtryck på dörren. Jag är van att sällan höra ord som ”hej”, ”tack” och ”var så god” – det är nästan så att man blir chockad när man väl hör dem i exempelvis mattaffären. ”Är det julafton idag eller vad händer med jordelivet?”
Jag är van att skratta åt att folks rumsnycklar kan öppna många olika dörrar: ”klassrumsdörren är låst, men det är lugnt, jag kan öppna den med mina nycklar!”. Jag är van vid att mitt ryska mobilnummer har en egen vilja – ibland går det ringa, ibland inte, ibland kommer sms:en fram och ibland inte. Spänning på hög nivå: You never know! Man är så van att saker inte funkar att man inte ser någon mening med att lägga energi på att få dem fixade. Varför ens försöka ringa till kundtjänst när det angivna numret ändå inte är i bruk?
Jag är van att folk går in i en på gatan utan att bry sig, jag är van att folk krockar och kör in i en med sina matvagnar och matkorgar utan att röra en min. Eller att man bara krockar med sina matkorgar. Kling här och klang där. En ljuvlig symfoni som ingen lägger märke till. Ryssland är onekligen ett underligt land.
Men plötsligt händer det...... Kyld yoghurt och creme bonjour-ost är så himla gott! ;D
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)