Expedition: Bibliotek

Jag och min kompis Kamila kom på en vacker dag att vi borde dra till ett stort bibliotek vid namn Leninbiblioteket. Fixa lånekort så att man kan chilla där och läsa böcker. Känna att hjärnan arbetar. Vi hittade ganska snart kontoret där man ansöker om lånekort. Fyllde i ett papper, blev fotograferade med en webkamera, betalade 20 spänn. Ta-da! Och där var lånekortet. Vi stannade till en stund. Kunde det verkligen vara så enkelt?

Vi gick in i biblioteksbyggnaden. Hängde av oss ytterkläderna i den obligatoriska garderoben. Ställde oss i en ny kö för att träda in i biblioteket.
Anställd kvinna: ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?” Jobbigt läge. Jag har stor väska och en kamera med mig. Hon räcker fram ett avlångt, smalt papper. Vad ska det föreställa? Tänkte att jag kanske måste skriva upp vad jag har med mig eller något.
Jag: ”Eeh, nej, nej. Jag har ingenting.” Tar emot papperet. ”Men… Jag är här första gången, tänkte bara gå in en snabbis och se mig omkring… heeh...”.
Kvinnan glor, rynkar sin panna.
Kvinnan (till Kamila): ”Din väska är genomsökt. Du har inga farliga föremål, kameror eller liknande med dig?”
Jaha, tänkte jag. Det var visst bara en hackig cd-skiva.

Vi går vidare in i biblioteket. Finns såklart inga böcker i sikte. Det som istället finns är rader av skåp med smala, långa, utdragbara lådor. Ungefär sådana som finns på apoteket där de förvarar läkemedel. Vi öppnar lådorna. Där finns det massa pappersbitar uppradade med namn på böcker och en hel del siffror. Vissa papperslappar är handskrivna. Jahaja. Välkommen till 1909! Frågade en anställd kvinna hur det hela går till. Alla låntagare är indelade i olika ”lånestationer” av något slag. Vid vår station tog vi små papperslappar där vi skulle fylla i namn på boken, författaren, året, tryckorten och de där siffrorna som man kunde hitta på papperslapparna från lådorna. Vi valde ut två slumpvisa böcker med förhoppningen att genomgå processen och bli erfarna låntagare. Gick tillbaka till vår lånestation och ställde oss i en kö till en kvinna som tittade på ens lånekort, tog emot papperslapparna, skrev någonting på dem, sa en siffra till låntagaren, skrev massa siffror i en bok, la papperslapparna i en organiserad hög. Jag tror att min haka slog sig igenom marken. Nuddade jordens mittpunkt och kom lagom tillbaka till att mina ögon ploppade ur. Vi räckte fram våra papperslappar.
Kvinnan: ”Den här boken ska man beställa genom datorerna”.
(Jesus Kristus vad modernt...) ”För den här boken måste man gå till våning fyra, rum 401,402”.

Vi släpade med oss våra nerfallna hakor och urploppade ögon och begav oss mot de mystiska rummen. Vad hade vi att förlora liksom? Vi gick upp för sicksack trappor, vandrade genom korridorer, svängde till vänster, vände till höger, ännu mer korridorer. Äntligen kom vi fram. Ett antal glasdörrar var uppradade i en korridor. Ingen speciell information vart dessa dörrar leder, eller vad det är för kontor. Bara rumsnumren 401 och 402. Kamila trycker ner handtaget – låst. Har nog en ny erfarenhet att skriva in i CV:et – jag har i princip varit med i en Kafka bok!

Vi fick nog av att ”låna” böcker på Leninbiblioteket, så vi samlade ihop oss och begav oss ner till utgångarna. Då skulle man ge tillbaka den där första lappen man fick av den hackiga cd-skivan. På lappen skulle man skriva sitt lånekortsnummer och så fanns det plats för att skriva vilka böcker man hade lånat, om man nu hade lånat några... Visade min bleka lapp för utgångskvinnan. Hon stämplade på den, och gav den tillbaka till mig. Hann gå två steg.
Vakt: ”Stopp!” Tog lappen ifrån mig och la den i princip bakom kvinnan som hade stämplat på den 5 sekunder tidigare…

Expedition: avslutad. Ännu en meningsfull pappersceremoni! Jag undrar om Ryssland kanske använder Sibirien till att förvara alla papper? Eller…? Vart tar dem annars sedan vägen?! ;)